Om boken: 2003 / "Det viktigaste förblir evigt under vilken himmel som helst", skrev Fader Alexander Men till sin korrespondent i Amerika nio dagar före sin död. Vad är detta "huvudsak"? Det är vad hela boken framför dig handlar om. Detta är den oändliga dialogen som Fader Alexander för med oss ​​alla till denna dag, och själva titeln på boken påminner oss om detta. Boken "Din Fader Alexander" är byggd (om man kan säga det om kronologiskt ordnad korrespondens ) om en dialog av motsatta stilar: författaren och min far. Hans brev är korta och aforistiska. Tydlig, filigran tanke; aldrig uppbyggelse, utan en inbjudan till eftertanke. Och Dianas brev, stilistiskt nära Sergej Dovlatov i modern rysk prosa i lätthet och humor, även där författaren berör de mest allvarliga frågorna. Allt vanligt, vulgärt - vare sig det är i ord eller i tankegångar - är främmande för henne. På tal om stil, skulle jag också vilja notera kombinationen av extrema motsatser i en fras: "lysande smågrisar", "monstruös skönhet", "New York... som en lantfilt", "... gjorde inte statyn of Liberty komma ut på en promenad?", "Jag är fortfarande - han är fortfarande en man, om du kan tro det för dig själv", "hästsvansen i delstaten Virginia", "du är fri, och din enda vän är en hund", "förklarade för mig beteendereglerna - att inte vara rädd för städerskorna", "dina egna koncept, dina egna strykjärn på huvudet", "borgmästaren är inte Vasily Ivanovich från kommunfullmäktige", " Jag krympte... som vår resväska från en soptipp i New York, "Jag hittade var jag skulle spendera pengarna - för att minska ondskan" och andra intressanta fraser som du hittar i den här boken vis man, en stor predikant och andlig ledare av Ryssland - Fader Alexander Men, och samtidigt - en livlig, glad, charmig, icke-dogmatiskt torr präst. Och författaren, Diana Vinkovetskaya, är en person med en subtil själ, gnistrande humor, träffande, observanta ord. De är otroligt samstämmiga, dessa två människor, så lyckligt förenade av ödet